En tur med tunnelbanan, en pendeltågsresa och en taxi bort ligger Bray. Två av Englands trestjärniga restaranger ligger i den här pyttelilla byn på den engelska landsbygden. Dags för lunch för lunch på The Fat Duck.
Det är en liten matsal med öppna bjälkar och lågt i tak. Från mitt bord har jag utsikt över hela matsalen. £22 för ett glas Taittinger Comtes de Champagne känns som en bra start tillsammans med lektyren som finns på bordet. ”Nostalgia foods”, en lite text om vilka smaker man minns från sin barndom.
Sen dyker servitris upp med lite utrustning och fixar med en zifon och lite flytande kväve en puff av äggvita smaksatt med grönt the, lime och vodka. Uppfriskande.
Första vinet är en oljig historia. Gjort på Ribolla Gialla, Friulano, Sauvignon Blanc och Chardonnay från Colli i nordöstra Italien.
Två stycken små fyrkanter gele dyker upp, en smakar apelsin och en smakar rödbeta berättar servitören och tycker att jag ska bärja med den som smakar apelsin. Hugger givetvis in på den gula och det är den som smakar rödbeta. Apelsinsmaken dyker upp i den röda gelen. Fyndigt.
In med ett Belonostron täckt med en pepparrotskräm, toppad med passionsfruksgele och lite lavendel.
Det är lika mycket salt ostron, sötsyrlig passionsfrukt och mjuk pepparrot. Lavendeln dyker upp lite i bakgrunden ibland. Balanserat, komplext och fräscht.
Dags för nästa.
På en perfekt liten gurkbrunoise ligger ett ägg med senapsglass och från en liten kanna skänker servitrisen en kall, lila rödkålssoppa. Jag fnissar lite åt hur gott det är med glass på senap och avslutar rätten i ett par tuggor.
Nästa rätt svarar på frågan: hur gott är mossa ?
På mitt bord ställs en öppen trälåda fylld med mossa och på den en liten plastask med ett transparent, ljusgrönt litet ark i. Kompletterar detta gör en skål med tre lager smaker: pure på gröna ärtor i botten, täckt av vaktelgele med ett tunt lager havskräftsgrädde. Givetvis toppat med anklevermousse och ankleverchips.
Jag blir instruerad att ta arket ur den lilla asken och lägga det på tungan. Det smakar…mossa kanske ? Ja. Servitören häller flytande kväve på mossan och den tunga kväveröken flyter ut och täcker hela bordet. En sked genom lagrena i skålen och en tugga på tryffelmackan tar mig ner i de dova smakernas rike. Jag sitter helt förtrollad och njuter. Kul men djupt på samma gång och jag är riktigt imponerad av vinet som har lyckats hålla ihop genom de här fyra mycket olika rätterna.
Nytt vin till nästa rätt. Vit Chateauneuf-du-Pape från 2007 till en av de klassikerna på Fat Duck, snigelgröt.
Sniglarnas klassiska tillbehör vitlök och persilja i gröt med mandel, toppat av smörstekta sniglar, strimlad spansk lufttorkad skinka och rå supertunnt hyvlad fänkål. Jag förstår varför det här är en klassiker. Det låter kanske lite äckligt men är vansinnigt gott, förvånansvärt fräscht och lätt att älska. Rena okomplicerade smaker och perfekt stekta sniglar!
Fois gras igen, ”Benzaldehyde”.
Halstrad anklever med mandelpure, körsbärsreduktion, Amarettogele och körsbär. Juvlig anklever med intensiva garnityr. Mandelpuren är helt slät och har en hög ren mandelsmak som lättar den intensiva körsbärsreduktionen. Det är inte så mycket konstigheter med den här rätten, bara mycket gott.
Halvsöt Pinot Gris från Alsace gör det hela ännu bättre.
Och då är det dags att lyssna på havet.
”Sound of the Sea”
Det är en Ipod i snäckan och när jag tar på mig lurarna så hörs det vågskvalp och fiskmåsar. Tanken är att jag ska lyssna mig igenom den här rätten som har rätt stark betoning på havet. Ett glas Sake får jag också som extra hjälpmedel. Så fram med själva maten.
På den upphöjda glasskivan ligger det hemmagjord sand, två sorters alger, hjärtmusslor, knivmusslor, kammusslor, abalone och ett skaldjursskum. Det är kanske den bästa rätten jag någonsin har ätit. Höga, salta, rena smaker. Skummet är gjort på kokade ostron och musselskal och sanden gjord på tapiocamjöl och rostade små ålar. Saken tar maten vidare till en ännu högre nivå. Jag sitter helt mållös när det är uppätet. Magiskt.
”Salmon poached in liquorice gel”.
Skotsk lax insluten i en lakritsgele med vaniljmajonäs, grapefrukt, kronärtsskocka och olivolja. Imponerande teknik på den här tallriken och vaniljmajonäsen är värd en helt egen artikel. Det känns onekligen konstigt att äta lax med vaniljsås och dricka moget rött vin från Dourodalen till. Men det känns helt självklart när man gör det. Alla feta och mäktiga smaker balanseras av blodgrapecellerna som ligger utspridda på tallriken och trots det söta så känns rätten balanserad.
Kvällens första och enda köttbit, ”Ballotine of Anjou pigeon”.
Perfekt stekt duvbröst med chips på duva, picklad stekt lök, lökskum, blodpuddingkräm och duvsky. Det här är gråtgott. Blodpuddingkrämen har ett tunt skinn och smakar som den bästa blodpuddingen jag kan tänka mig och alla andra småsöta komponenter kompletterar varandra, duvan och det salta duvchipset perfekt. Jag kan, fast jag försöker, inte hitta ett enda fel. Inte blir det sämre med Tokara Bordeauxblend från Sydafrika till.
Nu följer en trio intermezzon.
Först ut är en kopp ”the” som man dricker i ett svep och då är drycken varm på vänster sid och kall på höger. Lite söt är den och smakar aprikos
Sen får jag en folder med en text om 
Mrs Agnes B. Marshall (1855 – 1905) som anses ligga bakom receptet till den moderna glassen. Glassen som kommer i den pyttelila struten är gjord exakt efter hennes orginalrecept. Gräddglas med lite strössel och en sockrad strut
I en papperscylinder med Fat Duck logga står en torkad vaniljstång och efter lite pappersriv upptäcker jag ett pulver i botten. Slicka på vaniljstången och doppa i det syrliga pulvret och slicka igen. Refreshing.
Jag blir tillfrågad om jag vill ha en omgång ost från vagnen men jag känner att det inte riktigt finns utrymme i magen för det idag.
Då landar istället första dessertvinet. En Torcolato från Veneto i nordöstra italen. Det ska jag dricka till ”Mango and Douglas fir puree” med svartvinbärssorbet, mango och lycheebavarois.
Syrlig sorbet, god mangopudding med pinjenötter i och den gula puren är gjord på Douglas tall. Mycket gott givetvis men desserten bleknar i jämförelse med nästa, nämligen frukost.
”It’s time for breakfast” 
säger servitrisen och ger mig en djup tallrik med ett paket flingor i.
I paketet ligger det flingor av palsternacka och vid sidan av tallriken har jag fått en liten karaff med palsternacksmjölk. Bara att hälla flingorna i tallriken, hälla mjölken på och äta. Det smakar precis som det låter. Mjölk och palsternacka.
Sen dyker det upp en vagn vid sidan av mitt bord med nåt som liknar ett Trangiakök med en äggkartong brevid. På vart och en av de sex bruna äggen är det stämplat ”Fat Duck”.
Jag får ett glas Jurancon och väntar på mitt ägg och bacon.
I skålen får jag en thegele och på tallriken ligger det en fattig riddare med lite tomatconfit och en skiva ”bacon” på. Efter att servitrisen har visat upp ett av äggen knäcker hon det ner i skålen, häller på flytande kväve och rör till en glass som hon skopar upp och lägger på toppen av min fattiga riddare. Det har blivit en ägg och baconglass av det ägget hon knäckte. Gräddig, salt, rökig och äggstinn glass med ett kolachips som ser ut som bacon är fruktansvärt gott och den här desserten är redan legendarisk. Jag suckar av njutning och av insikten att det här är menyns sista rätt. Nu väntar en kopp the och lite petit fours.
Från en gedigen thelista väljer jag ett Pu’er från 1990 och till det får jag en apelsin och ingefäraklubba, en chokladpralin med mandarin, en chokladtartlet som smakar viol och en kola som smakar äppelpaj inslagen i en ätbar plast. Som avskedspresent bjuder sommeliern mig på ett glas Sassicaia 2005 och en titt in i det minimala köket. The Fat Duck anses vara den bästa eller näst bästa restaurangen i världen och det känns befogat. Helt klart det bästa jag har ätit i alla fall och när jag väntar på min taxi utanför kommer jag på mig själv med att stå och fnissa. Maten är så intelligent och inovativ men utan att tappa känslan för balans och smak så spara ihop £280 och åk dit för en upplevelse du aldrig kommer glömma.
T
Var själv där för några år sedan, håller med om att ”Ankan” är en av världens bästa krogar. Undrar däremot ang hörlurarna, är det inte lite ”muppigt” att sitta med dessa i matsalen ?