Matsalen

Ibland lämnar jag en restaurang full av inspiration och går direkt hem och skriver nåt långt. Besöket på Mathias Dahlgren Matsalen genererade däremot inte några sådana känslor alls. Ett besök som lämnade ett mycket stabilt intryck och  bekräftade min förväntan om att Matsalen är Sveriges bästa restaurang. Men ändå var det så mycket som inte kändes rätt där, i soffan i L.O. Smiths gamla hus. Maten saknar lite ideologi och tanke och knäcks i många fall av vinerna. Servisen glänser men inget känns flexibelt eller generöst.

Det börjar bra med en spännande amusbricka till champagnen, S/A Libert et Fils Blanc de Blanc.

Dillmaräng, torkad Souvas, pumpa, blomkål, rödbeta.
Rimmad lax med smak av ingefära och porter.
Riktigt god rökt kyckling med syltadlök, pepparrotsmajonaise och riven champinjon på klubba.
Potatis “chips”, majs “popcorn”, friterat torskskinn serverat med inlagd, torkad och pulveriserad rödlök strödd över.

Gott men lite för sött för en så stram Champagne som Libert och de varma handservetterna som kommer till brickan är kalla och fuktiga när det blir dags att använda dem.

Vidare till brödserveringen och Mathias (väldigt omtalade och hypade) första matminne, litet bröd fyllt med smält smör. Alla ni som har hört ” it will pop” någon gång förstår nog hur det här uppför sig.

På tallriken även färskost i tub, smör, olja, färskost och ostkräm på Svecia. Helt klart en humörhöjare.

Bakad långa och kammussla med mild vitlök, persiljeskott och bläckfisksky.

Milda men djupa mineralstinna smaker med en lätt rostad vitlöksnyans. Loimers kraftiga Grüner Veltiner Spiegel har kryddighet som får vitlöken att skina men plockar i brist på mineralitet inte upp de mer subtila haviga smakerna från fisken och musslan. Inte bra.

Här blir jag informerad om rådande fotoförbud på Grand Hotell. “Kockarna fotar gärna rätterna åt dig i köket.” blir jag informerad om när kameran tas ifrån mig. Jättebra, om det nu inte hade varit så att de glömde fota ett par rätter.

Rökt lax och naturlig gåslever med syltade grönsaker, pepparrot och ingefära är en sötsyrlig anrättning med lite för mycket vinäger i grönsakerna och en röksmak i laxen som tar överhanden mot gåslevern. Dorsheimer Burgberg Rielsing Auslese från Diel i Nahe gör sitt sötsyrliga jobb men gifter sig knappast med varken vinäger eller rök.

“Pumpa papper” är just pumpapapper med pumpakräm, tryffel, mandel, parmesan och brynt smör. Tungt men Gosset Grand Millesime 1999 styr upp det med fräsch syra. Det här är en av kvällens bästa rätter med nötighet och tryffelaromer som går igen i vinet.

Nästa rätt känns nog lite bekant för många.

Tartar på biff och ostron med vattenkrasse, rå lök och talgemulsion.

Det är råbiffen från himmelen med härlig sälta från ostronen och mjuk majonäs. Det känns lite Noma tycker vi men det r så gott så det spelar ingen roll. Det som däremot stör är är Nögne porter från Norge. Alldeles för maltigt bitter för den eleganta tartaren. Och vad är det för fel på svensk öl?

Till Domaine de Trévallon Rouge 2000 får vi enbärsstekt hjortrygg med selleri, endive, honung och rostad lök.

Det här är också mycket mycket gott men lite uddlöst och jag stör mig givetvis på att råriven champinjon dyker upp igen. Den bittersöta kombinationen är ingen lätt uppgift för ett vin och den sydfranska pärlan vi blir serverade känns rätt på idéstadiet men blir berövad sin syrahkrydda och upplevs lite platt och volatilt. Synd på ett så gott vin och fin mat.

Vi gillar ost och väljer båda osttallrikarna som vi delar men innan det får vi en lite uppmuntrare i form av en ostkräm med rostad brödglass. Lite i tyngsta laget kanske men jävligt gott och kul.

På den ena osttallriken ligger det svenska hårdostar plus Comté och på den andra fyra ostar från Vilhelmsdals gårdsmejeri; get, hård ko, kitt och blåmögel. Riktigt goda. Vi får två viner till. Först en frisk men mycket söt -07 Nussberg Beerenauslese från Wieninger och en nära döden upplevelse i -88 Fonseca Guimaraens. Jag är inget stort fan av söta viner till ost och inte heller här gör vinerna ostarna rättvisa. Eller tvärt om.

Dessert: Brynt svenskt äpple med havtorn, stekt råg och brunt socker.

En härlig fräsch dessert med angenämt bittra toner och rena svenska smaker. Dock för sött för Pommeau som dör i munnen och lämnar ett spritigt intryck.

Till kaffet kommer det små ljumna madelainebullar med färska bär. Vackert.

Det slutar lika trevligt som det börjar men där emellan känns inte allt helt hundra tyvärr. Sommeliern borde gå en kurs i sensorik och gastronomisk respekt. Ingen tvekan om förstaplatsen i Sverige, service och mat håller mycket hög klass, men kan det inte bli lite roligare och mer spännande än så här ?

T

Mathias Dahlgren

Gourmet

Vinet som gissningstävlingen handlade är -98 Taittinger Comte de Champagne och mannen med de fina formuleringarna är Mikael Söderström. Så här skrev jag till Gourmet.

Hej redaktionen.

Slår upp senaste numret av eran tidning Gourmet och blir i Pers ledare uppmanad att “lusläsa artikeln vi gjort i samarbete  med White Guide”.
Då blir det givetvis så.
Dock förfäras jag när det står att läsa i första raden i denna samarbetade artikel, som ska ta temperaturen på dagens restaurangklimat, att man på PM & Vänner serverar “världens första” Singel cow cheese.
Vem har fått iden ?
Möjligen kan det vara den första ost av det slaget som någon i redaktionen på Gourmet eller White Guide stöter på men det är långt ifrån världens första. Inte ens Sveriges första. Pärla, kossan som gett namn och mjölk åt osten, föddes så sent om 2005 och innan det har det mig veterligen gjorts ost på mjölk från en ko i Sverige, USA och Nya Zeeland. Säkert på flera andra håll runt om i världen som jag inte känner till.

Nog om det och vidare till Vinnyheter.

Är det ingen som korrekturläser dessa horribla beskrivningar av vinerna?
Bara två av vinerna beskrivs som balanserade och smaken på -98 Comtes de Champagne beskrivs endast som “ganska stram, lite tunn i mitten.” Lite väl fattig “journalistik”.
Det dyker även upp många, i vinsammanhang, vagt beskrivande ord som sträng, raffinerad, lite blek, rättfram smak, lagom syramängd, nästan, ganska, egentligen ganska god, grundton osv.
Att alla viner får en poäng mellan 11 och 17 gör att poängskalan inte känns trovärdig och att inte ett enda vin över 200 kr blir “väl prisvärt” verkar fånigt.
Är det “vinjournalistisk” för folket, för vinet eller helt enkelt för att det säljer flest lösnummer?
Ett vin kan inte bara bedömas på sin omedelbara tillgänglighet utan även på den upplevelse vinet kommer ge i framtiden. Även om den framtiden är 20 år bort.

Jag har inte fått något svar än.

T

Gissningstävling.

I väntan på en rapport från tvåstjärnigt middagsbesök och annat rörande aktuell svensk restaurangkultur kommer här en gissningstävling.

Vem har recenserat smaken på ett vin med följande mening, “Smaken är ganska stram, lite tunn i mitten.” och vilket är vinet ?

T

Clubba

Efter en riktig tour-de-force hemma hos K på lördagen är det skönt med promenad, fett, kaffe och sött. Kombinationen bjuds i sin helhet på Xoko. Ni vet, Sveriges första dessertbistro eller efterrättsrestaurang. Som Tailor på Manhattan, fast långt ifrån.
Vi imponeras av servitrisens vilja att hitta ett ledigt bord trots att vi gärna väntar lite. Placerade i fönstret äter vi varsin Club Sandwich.

Det är en god kycklingröra med pickles och curry på god surdegsskiva med majonäs. Lite snålt med bacon dock.

Till kaffet kör vi två desserter. En Nobel 2008 och en Choklad.

Chokladmousse med brownie på toppen och hallonganache i botten. Bäst tyckte H.

Nobel 2008.

Äppelmousse toppad med maräng, äppelmarmelad och syltat äpple. Äppelkompott i botten. Bättre än chokladen tycker jag.

Med en flaska San Pelegrino landar notan på ca 450 kr för två. Helt övekomligt.

T

Xoko

En hög med kött

Ibland sätter köttsuget in och varför inte vända sig till Vassa Eggen som gått och blivit steak house.
H tar Flat Iron Steak och jag Lammsteken. Vi sköljer ner det hela med en flaska Côte-du-Rhône, lagom örtig och mycket fruktig men med aningen låg syra.
Äggen med äggkräm i (á la Thomas Keller) har hängt med i många år och det känns skönt att man valt att låta de vara kvar. Den här gången är de toppade med torkad skinka.
Lammsteken trancheras vid bordet och det är säkert 250 gram som landar på min tallrik.

Här har den fått sällskap av potatisgratängen och en av tre kondiment som kom i kastrullerna apart.

Det är salsa verde, lammsky och rattatouille.

Precis det jag vill ha till lamm och Côte-du-Rhône.

En flaska hyggligt vin och kött för två landar på dryga tusenlappen. Det får ses som en godkänd prislapp. På minuskontot hamnar avsaknaden av riktig garderob, dålig vinlista och den ocharmiga servicen. Men köttet är riktigt gott och mätt blir man så det räcker.

T

Vassa Eggen

Retur.

Efter några månaders brist på tid, energi, inspiration och rapporteringsvärda events så har en omgång Bordeaux, en hög med kött och lite kärlek fått mig på fötter igen. Snarast kommer ni här kunna läsa om Vassa Eggen, NK Saluhall och dessutom få en dissekering av nya White Guide. Tillsvidare får ni hålla tillgodo med min Twitter här till höger. Där kommer det vintips och kontinuerliga rapporter om vad jag äter.

Det känns kul att vara tillbaks.

T

Steneby@Twitter

Leijontornet

För att uppmärksamma de 12 månaderna som gått dinerar vi i Leijontornets matsal. Gustav Otterberg har redan fått en stjärna i Guide Michelin och jag skulle bli mer än förvånad om det inte blir en topp-10-plats i nästa utgåva av White Guide för det här är den bästa restaurangupplevelsen i Sverige på länge. Spöar det tråkiga besöket på Lux (årets bästa enligt White), med mer än längden av en häst. Här kommer en sammanfattning av kvällen.

Till Champagnen kommer en uppsättning tilltugg: Klubba på Gös med havskräftsströssel, torkat strimlat grisöra, friterad grissida, torkat Rödingskinn och souvasrökt renbog. Två mayos att doppa i dill och Karl-Johan.

Ammissen är danska smörebröd med svensk öl, Gasjannes Golden Ale och norsk snaps, Linje Akvavit.

Till fantastisk Chablis 1:er cru kommer kvällens första rätt, Ljummat ostron från Grebbestad med skrapad oxfilé, rökt löjrom och potatiskräm.

Temat kött och seafood fortsätter i nästa rätt som är halstrad havskräfta från Lysekil med bakad griskind i fleskconsommé med blomkålskräm och rostad blomkål. Till det en Côtes-du-Rhône blanc.

Vidare till kvällens enda frågetecken. En burk med potatiskräm, skaldjursskum och brödsmulor som är stekta och uppblandade med diverse. Inte en så kul rätt. Kul vin till däremot, Rafael Palacios Godello från Valdeorras.

Kött utan fisk: Vildandbröst från Ekenbergs gods med ankleverterrine, nyponkräm, lök, enbär, löktrav och smörpulver. Kvällens bästa rätt med två viner till, -06 Vosne-Romanée från J. Grivot och -99 Côte-Rôtie från Clusel- Roch. Jag tycker bäst om rhônevinet och H bäst om bourgognen.

4-årig prästost från Sivan med tryffelhonung.

Och  efter det dyker det upp en sorbet på rödbeta från Norrtälje med skum på spansk körvel, stensöta och rostade solrosfrön. Gott men sorbet är väl sådär lagom kul ?

Dags för dessert med ett glas Monbazillac till. Variation på hjortron från Vallnäs, hjortronpudding täckt med hjortrongelè, glass på örter och skott, vetebulle fylld med hjortronkräm och varma hjortron.

Efter en hel del njutande suckar, påfyllda vinglas och lite diskussion om vad vi har ätit som varit bra eller mindre bra kommer kaffet med tillhörande kakfat. Kanelbulle, hallongrotta och rulltårta.

Vi trodde kvällen var slut och kände oss mer än lyckliga då en tur ner i den fantastiska vinkällaren avslöjar varsin Champagnecocktail som grädde på moset. Dreglandes över alla svårköpta, dyra och hårt allokerade flaskorna sveps vi in i Champagnens angosturasmakande dimma och minns inte riktigt hur vi kom hem. Men vi somnar gott.

Tack Leijontornet.

T

Leijontornet

Books for Cooks

I Notting Hill, precis off Portabello Road, ligger den lilla bokaffären Books for Cooks som längst in har ett litet kök med plats för tio ätande gäster. Det är ny lunchmeny varje dag, oftast en soppa först och alltid tre, fyra olika tårtor typ att välja mellan till kaffet. Idag är det potatissoppa med blodpudding och dill. Rustikt och jättegott.

Dagens varmrätt är kyckling, fylld med blåmögelost, fikon, valnötter, bacon och potatismos.Gott men lite i sötaste laget kanske.

Kommer man som vi, runt 14, finns risken att maten börjar ta slut och när vi äter kycklingen ser vi hur bordet med fyra kostymer tar de sista bitarna cake. Illa. Men hon lyckas hitta två udda bitar som vi får med lite extra chokladsås på till kaffet.

En chokladkaka och en banankaka med nötter.

Bokhandelns gedigna utbud av matböcker och det mycket sympatiska lunchkonceptet gör det här till ett måste vid varje Londonbesök. Maten med kaffe och kaka går på ca £10. Det är mycket billigt med Londonmått mätt. Och vill du bara ha en matbok med dig hem så är det här platsen för dig. Det finns mycket av allt läsvärt i matväg men undvik lördagar då den stora marknaden på Portabello Road gör att det blir trångt även här.

T

Books for Cooks

St. John

Vart äter man middag när lunchen åts på The Fat Duck? En tupplur på pendeltåget, ett klädbyte och promenad senare kliver jag in på St. John. Restaurangen har blivit känd för kocken Furgus Henderssons ide om “Nose to tail eating”. Alltså att man äter allt på djuret. Rustikt och långt till flytande kväve och konstiga skum. Det är en ljus, sorlig lokal, full med gäster och vitklädda servitörer. Jag vill ha ett bord längs väggen och får ett med utsikt över hela matsalen och köksluckan.

Oxmärg till förrätt.

Serveras med en persiljesallad och de obligatoriska tillbehören rostat bröd och grovt salt. Tanken är att man pillar ur den ugnsbakade oxmärgen ut på brödet och toppar det med sallad och salt. Persiljesalladen innehåller schalottenlök och kapris och har fått en skvätt Sherryvinäger. Nödvändig syra i den här salta och feta rätten. Jag är ett stort fan av oxmärg och den här är nästan lika bra som oxmärgen på Blue Ribbon i New York. Persiljan lyfter märgen och märgen lyfter fram persiljan. Jag brukar dricka Champagne till oxmärg men den här oxmärgen fungerar förvånandsvärt bra med rödvinet jag dricker, -02 Domaine Pech Laurier Céleste Cuvée, Coteaux du Languedoc.

“Hare and celeriac”.

Stekt harerygg med rotselleristomp. Precis så enkelt som det låter och jävligt gott. Haren är perfekt på gränsen till understekt och selleristompet är juvligt gott. I princip bara två smaker på tallriken men behövs det egentligen så mycket mer ? Vinet kompletterar och sjunger med.

Chokladbakelse med rinnig mitt och mjölkchokladglass. Rätt mäktigt avslut men gott till kaffet. På St. John jobbar man tydligt efter premissen att less is more och ikväll så stämmer det. Jag är givetvis en tacksam gäst som vill ha nåt mera lättsmält efter lunchen på The Fat Duck men jag är övertygad om att här levererar de varje dag och att lägstanivån är väldigt hög. Inte är det ett dugg dyrt heller, ca £80 och då har jag köpt med mig två flaskor vin till. Man får göra så här, drick en flaska vin, var den god ? Ja då köper man med sig ett par hem.

T

St. John

Utflykt till Bray

En tur med tunnelbanan, en pendeltågsresa och en taxi bort ligger Bray. Två av Englands trestjärniga restaranger ligger i den här pyttelilla byn på den engelska landsbygden. Dags för lunch för lunch på The Fat Duck.

Det är en liten matsal med öppna bjälkar och lågt i tak. Från mitt bord har jag utsikt över hela matsalen. £22 för ett glas Taittinger Comtes de Champagne känns som en bra start tillsammans med lektyren som finns på bordet. “Nostalgia foods”, en lite text om vilka smaker man minns från sin barndom.

Sen dyker servitris upp med lite utrustning och fixar med en zifon och lite flytande kväve en puff av äggvita smaksatt med grönt the, lime och vodka. Uppfriskande.

Första vinet är en oljig historia. Gjort på Ribolla Gialla, Friulano, Sauvignon Blanc och Chardonnay från Colli i nordöstra Italien.

Två stycken små fyrkanter gele dyker upp, en smakar apelsin och en smakar rödbeta berättar servitören och tycker att jag ska bärja med den som smakar apelsin. Hugger givetvis in på den gula och det är den som smakar rödbeta. Apelsinsmaken dyker upp i den röda gelen. Fyndigt.

In med ett Belonostron täckt med en pepparrotskräm, toppad med passionsfruksgele och lite lavendel.

Det är lika mycket salt ostron, sötsyrlig passionsfrukt och mjuk pepparrot. Lavendeln dyker upp lite i bakgrunden ibland. Balanserat, komplext och fräscht.

Dags för nästa.

På en perfekt liten gurkbrunoise ligger ett ägg med senapsglass och från en liten kanna skänker servitrisen en kall, lila rödkålssoppa. Jag fnissar lite åt hur gott det är med glass på senap och avslutar rätten i ett par tuggor.

Nästa rätt svarar på frågan: hur gott är mossa ?

På mitt bord ställs en öppen trälåda fylld med mossa och på den en liten plastask med ett transparent, ljusgrönt litet ark i. Kompletterar detta gör en skål med tre lager smaker: pure på gröna ärtor i botten, täckt av vaktelgele med ett tunt lager havskräftsgrädde. Givetvis toppat med anklevermousse och ankleverchips.

Jag blir instruerad att ta arket ur den lilla asken och lägga det på tungan. Det smakar…mossa kanske ? Ja. Servitören häller flytande kväve på mossan och den tunga kväveröken flyter ut och täcker hela bordet. En sked genom lagrena i skålen och en tugga på tryffelmackan tar mig ner i de dova smakernas rike. Jag sitter helt förtrollad och njuter. Kul men djupt på samma gång och jag är riktigt imponerad av vinet som har lyckats hålla ihop genom de här fyra mycket olika rätterna.

Nytt vin till nästa rätt. Vit Chateauneuf-du-Pape från 2007 till en av de klassikerna på Fat Duck, snigelgröt.

Sniglarnas klassiska tillbehör vitlök och persilja i gröt med mandel, toppat av smörstekta sniglar, strimlad spansk lufttorkad skinka och rå supertunnt hyvlad fänkål. Jag förstår varför det här är en klassiker. Det låter kanske lite äckligt men är vansinnigt gott, förvånansvärt fräscht och lätt att älska. Rena okomplicerade smaker och perfekt stekta sniglar!

Fois gras igen, “Benzaldehyde”.

Halstrad anklever med mandelpure, körsbärsreduktion, Amarettogele och körsbär. Juvlig anklever med intensiva garnityr. Mandelpuren är helt slät och har en hög ren mandelsmak som lättar den intensiva körsbärsreduktionen. Det är inte så mycket konstigheter med den här rätten, bara mycket gott.

Halvsöt Pinot Gris från Alsace gör det hela ännu bättre.

Och då är det dags att lyssna på havet.

“Sound of the Sea”

Det är en Ipod i snäckan och när jag tar på mig lurarna så hörs det vågskvalp och fiskmåsar. Tanken är att jag ska lyssna mig igenom den här rätten som har rätt stark betoning på havet. Ett glas Sake får jag också som extra hjälpmedel. Så fram med själva maten.

På den upphöjda glasskivan ligger det hemmagjord sand, två sorters alger, hjärtmusslor, knivmusslor, kammusslor, abalone och ett skaldjursskum. Det är kanske den bästa rätten jag någonsin har ätit. Höga, salta, rena smaker. Skummet är gjort på kokade ostron och musselskal och sanden gjord på tapiocamjöl och rostade små ålar. Saken tar maten vidare till en ännu högre nivå. Jag sitter helt mållös när det är uppätet. Magiskt.

“Salmon poached in liquorice gel”.

Skotsk lax insluten i en lakritsgele med vaniljmajonäs, grapefrukt, kronärtsskocka och olivolja. Imponerande teknik på den här tallriken och vaniljmajonäsen är värd en helt egen artikel. Det känns onekligen konstigt att äta lax med vaniljsås och dricka moget rött vin från Dourodalen till. Men det känns helt självklart när man gör det. Alla feta och mäktiga smaker balanseras av blodgrapecellerna som ligger utspridda på tallriken och trots det söta så känns rätten balanserad.

Kvällens första och enda köttbit, “Ballotine of Anjou pigeon”.

Perfekt stekt duvbröst med chips på duva, picklad stekt lök, lökskum, blodpuddingkräm och duvsky. Det här är gråtgott. Blodpuddingkrämen har ett tunt skinn och smakar som den bästa blodpuddingen jag kan tänka mig och alla andra småsöta komponenter kompletterar varandra, duvan och det salta duvchipset perfekt. Jag kan, fast jag försöker, inte hitta ett enda fel. Inte blir det sämre med Tokara Bordeauxblend från Sydafrika till.

Nu följer en trio intermezzon.

Först ut är en kopp “the” som man dricker i ett svep och då är drycken varm på vänster sid och kall på höger. Lite söt är den och smakar aprikos

Sen får jag en folder med en text om Mrs Agnes B. Marshall (1855 – 1905) som anses ligga bakom receptet till den moderna glassen. Glassen som kommer i den pyttelila struten är gjord exakt efter hennes orginalrecept. Gräddglas med lite strössel och en sockrad strut

I en papperscylinder med Fat Duck logga står en torkad vaniljstång och efter lite pappersriv upptäcker jag ett pulver i botten. Slicka på vaniljstången och doppa i det syrliga pulvret och slicka igen. Refreshing.

Jag blir tillfrågad om jag vill ha en omgång ost från vagnen men jag känner att det inte riktigt finns utrymme i magen för det idag.

Då landar istället första dessertvinet. En Torcolato från Veneto i nordöstra italen. Det ska jag dricka till “Mango and Douglas fir puree” med svartvinbärssorbet, mango och lycheebavarois.

Syrlig sorbet, god mangopudding med pinjenötter i och den gula puren är gjord på Douglas tall. Mycket gott givetvis men desserten bleknar i jämförelse med nästa, nämligen frukost.

“It’s time for breakfast” säger servitrisen och ger mig en djup tallrik med ett paket flingor i.

I paketet ligger det flingor av palsternacka och vid sidan av tallriken har jag fått en liten karaff med palsternacksmjölk. Bara att hälla flingorna i tallriken, hälla mjölken på och äta. Det smakar precis som det låter. Mjölk och palsternacka.

Sen dyker det upp en vagn vid sidan av mitt bord med nåt som liknar ett Trangiakök med en äggkartong brevid. På vart och en av de sex bruna äggen är det stämplat “Fat Duck”.

Jag får ett glas Jurancon och väntar på mitt ägg och bacon.

I skålen får jag en thegele och på tallriken ligger det en fattig riddare med lite tomatconfit och en skiva “bacon” på. Efter att servitrisen har visat upp ett av äggen knäcker hon det ner i skålen, häller på flytande kväve och rör till en glass som hon skopar upp och lägger på toppen av min fattiga riddare. Det har blivit en ägg och baconglass av det ägget hon knäckte. Gräddig, salt, rökig och äggstinn glass med ett kolachips som ser ut som bacon är fruktansvärt gott och den här desserten är redan legendarisk. Jag suckar av njutning och av insikten att det här är menyns sista rätt. Nu väntar en kopp the och lite petit fours.

Från en gedigen thelista väljer jag ett Pu’er från 1990 och till det får jag en apelsin och ingefäraklubba, en chokladpralin med mandarin, en chokladtartlet som smakar viol och en kola som smakar äppelpaj inslagen i en ätbar plast. Som avskedspresent bjuder sommeliern mig på ett glas Sassicaia 2005 och en titt in i det minimala köket. The Fat Duck anses vara den bästa eller näst bästa restaurangen i världen och det känns befogat. Helt klart det bästa jag har ätit i alla fall och när jag väntar på min taxi utanför kommer jag på mig själv med att stå och fnissa. Maten är så intelligent och inovativ men utan att tappa känslan för balans och smak så spara ihop £280 och åk dit för en upplevelse du aldrig kommer glömma.

T

The Fat Duck

The World’s 50 best restaurants